Jag vaknar till en solig klar juni-morgon. Nyheterna hade varnat om nattfrost. Vetskapen om detta, hade hållit mig vaken och orolig. Jag sticker in fötterna i sandalerna och med fjärilar i magen går jag ut, rädd för vad jag kommer att få se.
Den första jag möter på trappan är Dahlian i sin kruka. Han muttrar att jag minsann är en riktig knöl som lämnat honom ute en natt som denna. Ranunklerna bredvid honom nickar instämmande och blänger elakt på mig. Jag ursäktar mig och lovar att det aldrig ska hända igen. Oj vilken tur att de klarade sig. Med lätta steg går jag vidare och tänker att om Dahlian klarat sig så är det nog lungt…
Jag gick vidare, och hörde redan på avstånd små snyftningar. Det var lilla Gullviva som satt och grät. Hon såg hängig ut. Jag frågade henne om hon hade en jobbig natt…Hon tittade inte ens på mig, hon bara fortsatte att snyfta. Jag lät henne vara, och gick därifrån “bara solen börjar värma så ordnar det sig nog, tänkte jag”. Lite oroligt gick jag vidare i hopp om att ingen annan blivit frostnypt. Genast blev jag på bättre humor när jag hörde Violerna tjattra i munnen på varandra, blå om läpparna dock!
Jag gick närmare Löjtnanshjärtanen. Jag såg på avstånd att de myste tätt intill varandra…När de såg mig komma närmare blev de generade och rodnade lätt. Jag frågade dem retfullt om “Kärleken värmer?” De fnittrade och rodnade ännu mer.
En bit därifrån, inne i skuggan, hittade jag Clematis alba “White Swan”. Våt i håret var hon, och påstod att hon hade en “Bad Hairday”. Jag försökte få henne på bättre humor, och sade skämtande, att hon var vacker som en svan. Hon log faktiskt, men sade att hon kände sig som en ful ankunge.
Nu var solen redan så varm att
Vitsippannemone Sylvestris Vitsippa vaknat och sträckt på ryggen. Högmodigt undrade hon vad alla klagade över…”Det som inte dödar, gör dig starkare", hånskrattade hon…
Jag torkade min daggvåta fötter och lämnade dem…
