Det var en gång en prinsessa, som bodde i den lilla lilla staden. En dag knackande en fågel på dörren och frågade om hon fick bygga sitt bo utanför hennes dörr, i den fina Riihimäki glasburken. Naturligtvis fick den lilla lilla fågelmamman göra det, om hon bara vågade, det var ju bara en halv meter från ytterdörren. Men fågeln svarade att hon litade på prinsessa och hennes undersåtar (man och barn).
Herr Taggis igelkotten, kom smygande. Han var inte alls på humör att vara social. Han frågade ilsket om prinsessan letat daggmaskar åt honom, eller om han återigen måste leta i komposten. Prinsessan sade ingenting, men tänkte för sig själv "Det måste vara den mest bortskämda igelkotten i denna lilla lilla stad", och tänkte be honom stick och brinn. Prinsessan log sken heligt mot Taggis och sade med sin lenaste stämma..."Njae, men kanske myggor eller myror skulle smaka...". Taggis bara fräste och vände på klacken.
Samma kväll kom myrorna och ställde prinsessan mot väggen. Igelkotten hade kommit smygande på myrorna och nafsat efter dem. De påstod att prinsessan lovat igelkotten att han kunde få dem till kvällsmat. Prinsessan rodnade om sina rosiga kinder. Tagen på bar gärning. Vad svarar man? Prinsessan sade ingenting. Hon greppade sitt senaste loppisfynd, en träklubba. Hon fick två "flugor" på smällen, både myran och den irriterande myggan.
Ordningen var återställd i riket. Endast en fråga snurrade i hennes lilla lilla hjärna. Borde hon ha kysst grodan?
